Det vände

Sen april förra året har jag av olika anledningar sökt nytt jobb. Det har gått ovanligt trögt, drösvis med ansökningar har lett till några intervjuer här och några intervjuer där. Många gånger har jag fallit på mållinjen och fått höra att ”det stod mellan dig och en till men vi vill att du hör av dig om du ser att vi söker igen”.

Jag har tvivlat på min kompetens och varit nära att ge upp många gånger. Studera. springvikariera, göra vad 17 som helst. Men på grund av något mycket fantastiskt som är på väg att hända är jag och min man beroende av två fasta inkomster. (Återkommer till det en annan gång).

Min mamma säger att jag var envis som synden när jag var barn och vet ni vad det är jag fortfarande. Visst blir jag ledsen när det går emot mig,faktiskt riktigt ledsen men sen reser jag mig, skakar av mig det så gott jag kan och försöker igen. Igen och igen och igen.

Och det vände.

I våras låg en annons ute, en tjänst på en förskola där jag sökt förut, Den gången valde de att rekrytera internt istället. En tjänst som jag inte riktigt kunde släppa, som jag hela tiden återkom till i tankarna och verkligen sörjde. Jag sökte igen… upplevde några sjukligt nervösa veckor…och fick tjänsten!!!

Idag hade jag min första dag på min nya arbetsplats. En två år gammal (ny) förskola fem minuters promenad hemifrån. Det är fräscha lokaler, en intressant teknik- och naturkunskapsinriktning och kollegor som gav mig ett riktigt varmt välkomnande. Jag är med och startar upp en ny avdelning så jag får vara med från början. Inga rutiner eller regler är skrivna i sten, det finns inget ”Men så här har vi ju alltid gjort”. Vi skapar något gemensamt tillsammans med barnen.

Det här känns så bra,

 

Nyaste nytt

Vill bara tala om att jag sen några timmar tillbaka äger en läsplatta. Varsågod för info!

Kanske något av det bästa

Hittade denna på Hemmakväll igår. Polly med Bilar-fyllning. Har inte smakat ännu men det verkar lovande.

Uppdatering: Har smakat. Besviken. Polly och Bilar ska hållas var för sig.

En mening på väg mot storstan

”Jag låter henne gå sin väg med resväskan på släp, i den fuktiga höstkvällen.”

(Regler: plocka upp närmsta bok, bläddra fram till sidan 52 och skriv ned den 5:e meningen. Berätta inte titeln. Kopiera reglerna till ditt inlägg.)

Som att cykla

Under de senaste 15 åren har jag suttit på en cykel i kanske 5 minuter. En ”nästanolycka” för 15 år sen skrämde mig och sen har jag varit cykellös.

Nåväl, i morgon är det dags för den första av tre anställningsintervjuer denna vecka. Förskolan ligger inbäddad i en ”underbar lummig miljö med havet och skogen som grannar”. Vilket innebär noll kollektivtrafik och i förlängningen att körkortslöse jag får se sanningen i vitögat. Det är dags att cykla igen.

Det är ingen lång sträcka, ca 4.5 km (om jag inte cyklar vilse) men lite nervös är jag nog ändå. Testcyklade därför runt kvarteret ikväll, och vet ni vad?

Att cykla är som att cykla! Det sitter där i muskel- och balansminnet någonstans.

Kanske vänder det

Jag söker nytt jobb. Jag trivs inte längre och det blir bara värre och värre. Kort sjukskrivningsperiod och samtal. Gråten ligger ständigt strax under ytan.

Men sökandet har gått trögt, en ynka intervju på 15-talet ansökningar. Jag tvivlar på mig själv och får hela tiden påminna mig att de som anställer inte vet något om mig som person, att någon lämpligare för tjänsten sökt, att de rekryterade inifrån.

Men idag väcktes lite hopp, jag ska få komma på en, kanske två, intervjuer i nästa vecka.

Snälla rara låt det gå vägen!

Hoppas på tur

Tänk så skönt att kunna läsa sida efter sida utan att mina axlar behöver lida. Tänk att kunna dricka en kopp te och samtidigt bläddra me… Tänk om postmannen får kila för att åt mig hämta en lila. Det vore neat att vinna en BOOK SEAT.

Tävling hos Annika.

Hoppas på nystart

Jag skrev för ett tag sen att jag haft det tufft på jobbet en längre period. Det som gjort att jag ändå stannat är mina kollegor och barnen. Men för några dagar ändrades det i ett nafs. Min chef berättade för mig att hon flyttar på mig till en småbarnsavdelning till hösten. Detta trots att hon vet att inte vill arbeta med småbarn. Jag har alltid varit tydlig med att det är med de äldre barnen jag vill arbeta, 4-5åringarna eller allra helst i förskoleklassen. Jag har inget emot småbarn men arbete i olika åldersgrupper innebär olika saker och jag föredrar helt enkelt arbetet med de äldre barnen. Men nu är beslutet taget och från och med hösten är min tjänst hos de allra minsta barnen, jag fick beskedet under mitt medarbetarsamtal tidigare i veckan.

Där och då bestämde jag mig för att söka nytt. Jag har inget förtroende kvar för min chef och känner att det inte längre finns något som gör att jag vill stanna.

Så nu har jag finkammat ams.se efter lämpliga annonser och faktiskt hittat en hel del som verkar intressanta. Många som liknar den tjänst jag har nu men även några som innebär stora förändringar.

Men hur tusan skriver man en bra ansökan, det var ju några år sen sist.

För att inte bloggen ska dö helt…

Jag vill verkligen blogga. jag gillar bloggvärlden och sammanhållningen mellan bloggare. Men av någon anledning bloggar jag ändå inte. Ni som bloggar ofta, ibland med flera inlägg om dan, hur gör ni?

Nåja, för att skriva något lånar jag en idé av Lisa, rakt av bara. (eller nästan, nån måtta på latheten får det ju vara).

Läget? Bra, måndagar har blivit veckans favoritdag sen jag började en kurs i improvisationsteater. Innan kursen hänger jag på café, mycket lyckad kombo och bra start på veckan. Prova!
Vadå, fanns det inget annat du borde göra då? Typ vika en tvätt eller fjorton?
Jo, men caféhänget och teaterfolket ger så mycket mer än dammsugning och kylskåpsrensning.
Har du ringt någon idag? Ja, kollegor och bästa, bästa Johanna.
Vad sa de då? Kollegorna sa att de var på väg och Johanna å jag planerade en heldag tillsammans. (Har inte setts sen förra julen, FÖRRA, alltså 2011.
Vad gjorde du för en timme sedan? Klev av bussen, typ.
Vad hade du på dig? Tights, kjol, tröja, täckbyxor, jacka, skor.
Har du lärt dig något roligt idag? Ja! Flera roliga improövningar.
Oroar du dig för något? Ja, att förkylningen som ligger på lur bryter ut lagom till min efterlängtade hemresa på onsdag.
Dagens hjälte: Tatti som rusade ut och köpte pausfika.
Vad gör du om en timme? Försöker sova, lyckas förhoppningsvis.
Och hur många våfflor har du ätit på våffeldagen, då? Noll. NOLL! Det är inget mindre än vansinne när man tänker på det. (Här kopierade jag faktiskt Lisas svar rakt av. Ska vi träffas och äta våfflor ihop Lisa?)

Snart av med oskulden

Jag förbereder mig för att ringa soc och anonymt berätta om ett barn jag jobbar med. Kanske leder det till anmälan, jag tror det. Min första i så fall. Stackars lilla S.